Dissidia Final Fantasy NT

Dissidia Final Fantasy NT

Dissidia är en spelserie som kom redan 2008 till Playstation Portable och 2015 gjordes en version till arkadmaskiner i Japan. Det är en portning av detta arkadspel som vi nu får till Playstation 4 i form av Dissidia Final Fantasy NT. Min uppgift är nu att ta reda på hur det fungerar att dela ut stryk åt både höger och vänster med karaktärer från alla de olika Final Fantasyspelen.

Bakgrund

Jag tror vi får börja allt med min egen bakgrund inom fighting. Förutom en blygsam sejour i en Muay Thaiklubb i Lund under studietiden så är jag en ganska fredlig person. Majoriteten av mitt strykgivande har fått ske helt digitalt genom åren. Jag var rätt vass med Guile i Street Fighter 2, kunde genomföra ett förödande pungslag i split med Johnny Cage i Mortal Kombat och dominerade förfesterna som Hwoarang i Tekken. Där slutade dock mitt fightingspelande och jag har inte ägnat mig åt genren på flera år. Därför var det med stor fasa jag nu närmade mig ett fightingspel på nytt. Skulle mina gamla gubbfingrar klara av de ilsnabba kombinationerna som krävs i ett modernt fightingspel?

Lär mig allt du kan Kupo.

Handling

Dissidia Final Fantasy NT drar igång episkt med en väldigt vacker introfilm där det direkt etableras att detta minsann är en kamp mellan det ljusa och det mörka, mellan det goda och det onda eller om man så vill Eagles mot Patriots (en Superbowlreferens minsann!). Alla slagskämpar blixtrar förbi och det är tydligt vilken sida de tillhör. Det är snabba klipp och det är slagsmål överallt, t o m ute i rymden. Det är stora svärd, snabba klipp och bombastisk körmusik. Det är med andra ord ganska så japanskt och man blir väldigt sugen på att få gå in och slåss.

Efter introfilmen blir det dock fort ganska så ont om mer referenser till varför man egentligen ska slåss. Varför är alla så arga på varandra? Här får man som spelare själv låsa upp fragment av handlingen genom att fightas. Det finns ingen direkt story mode utan i fighter får man en valuta som heter Memoria som man sedan kan låsa upp delar av storyn med. Det kan vara små filmsnuttar eller battles. Dessa små fragment är väldigt snygga men det är i princip bara mellansekvenser med ett fåtal strider som man själv får delta i. För att vara den enda single playerdelen i spelet är det ganska magert.

Jag fick mig en åskgud! Alltid bra att ha med sig i ett slagsmål.

Gameplay

Direkt när spelet startar kommer en bekant Final Fantasykaraktär fram och försöker guida den nya spelaren lite grand. Det är en Moogle som förklarar att vi bör starta med tutorial. Jag lyder såklart den lille flygande filuren och snabbt som blixten är vi inne i tutorialen. Här får man lära sig spelets grunder som hur man rör sig, vilka attacker det finns, alla specialare och hur man försvarar sig. När dessa klarats av är det dags att göra en träningsfight! Nu jäklar ska det delas ut STRYYYYK! Förblindad av kärlek till Final Fantasy 7 står mitt val av slagskämpe mellan Cloud Strife och Sephiroth.

Till min egen förvåning valde jag styggingen Sephiroth på en tusendels sekund. Nu skulle det delas ut STRYYYYK! Nehepp, nu skulle man välja superkrafter utan att veta vad de egentligen gör. Ok, jag väljer en offensiv och en defensiv! Nu är det väl ändå STRYYYYK som ska delas ut? Nej, inte riktigt, nu ska man välja en demon som kan åkallas när en mätare är full. Stryyyyk nu? Jaaa, nu ska det delas ut stryk till alla som vill ha!

Längst svärd vinner, det är sen gammalt! Eller kompenserar du för något Sephiroth?

Fightning

När det väl ska slåss i Dissidia så slåss man 3 mot 3 i en 3D-värld. Man kan röra sig väldigt fritt över en relativt stor yta. I mitt fall styrde jag Sephiroth medan mina två andra medhjälpare slumpas fram och styrs av AI och det samma gäller mina tre motståndare. När striden drar igång är allt det jag gick igenom från tutorial som bortblåst. Jag trycker på alla knappar, flyger fram över slagfältet, ger stryk, åker på stryk och har generellt ingen aning om vad som sker eller vad mina attacker gör. Efter ett tag kommer jag dock in i det mer. Varje karaktär tillhör en av tre klasser, Assassin, Vanguard eller Marksman. Dessa har olika styrkor och svagheter och ett bra team har en balans mellan dessa tre. Sedan har man två olika attacker, Bravery som inte gör skada men som bygger upp din Bravery som du sedan använder för att göra skada med din HP-attack. Missar man den dock lämnar man sig öppen för motattacker så det finns ett stort mått av strategi och list när man spelar.

Det finns karaktärer från Final Fantasy 1-15 representerade.

Kritik

Min största kritik mot Dissidia är att spelet är extremt dåligt på att förklara för spelaren vad varje karaktär har för specifika egenskaper. Grunderna förklaras på ett generellt plan men ingenting karaktärsspecifikt förklaras. Detta gör att det blir väldigt svårt för casualspelaren som jag själv räknar mig som att plocka upp handkontrollen och spela. Det finns heller ingen ”move list” i menyerna där varje karaktärs alla moves beskrivs från början. Lyckas man genomföra ett move så låses det upp i listan men annars är där bara frågetecken.

Detta är förmodligen en rest av porteringen från arkadspel då där ej finns samma möjlighet att rota runt i menyer som det finns hemma i soffan utan att man tryckt in hela veckopengen i en maskin. Här kan jag tycka att Team Ninja gjort ett misstag.

Det händer en hel del på skärmen under en fight..

Grafik & ljud

Dissidia Final Fantasy NT är väldigt snyggt för att vara en portering från 2015. Att se de renderade mellansekvenserna är en fröjd för ögat. Har man spelat lite olika Final Fantasyspel så bjuds man på flera nostalgiska miljöer. Karaktärerna är vackert animerade med mycket fokus på detaljer på allt från Clouds legendariska svärd till demonen Ifrits utseende.

Ljudet är även det mycket bra. Man kan välja att låta alla karaktärer prata sitt originalspråk japanska eller engelska och musiken som spelas är en blandning av flera olika genrers men även klassiska stycken från gamla spel.

Ett styck elddemon framkallas. Han heter Ifrit och blir skitarg när man kallar honom Pommes Frites.

Sammanfattning

Dissidia Final Fantasy är riktigt snyggt och det finns, i a f för mig, ett nostalgiskt värde att få se några av mina favoritkaraktärer från gamla Final Fantasyspel i härlig PS4 Proskepnad.

Musiken är dessutom väldigt bra och ramar in striderna väl. Dock är det väldigt komplext. Det tar tid att lära sig strategi och de olika karaktärernas styrkor och svagheter. Är man villig att ta sig den tiden så är jag säker på att Dissidia FF NT är ett fighting spel med djup som verkligen växer på en. För casual spelaren som jag själv tillhör är det dock alltför svårt att sätta sig in i för lite stryk med polarna och någon (några?) öl.

Kort fakta

 Utvecklare: Team Ninja
 Utgivare:  Koei Tecmo / Square Enix
 Genre: Action / Fightingspel
 Spelare: 1 och Nätverk 2-6

Tre positiva saker

Det är väldigt snyggt
Härlig nostalgi att återse karaktärer från gamla FF-spel
Om man bara lär sig lite grunder så kommer man att spöa alla sina kompisar!

Tre negativa saker

Väldigt komplext, inget för casualspelaren
 Magert single player-innehåll
Ganska få karaktärer med 13 stycken från start

Staffan Leksten, Halmstad Playstation

Staffan Leksten

Recensent, Halmstad Playstation