Final Fantasy XII: The Zodiac Age

Mina första intryck av Final Fantasy 12 version 2006 var inte de bästa. Visst, spelet var väl helt OK, dock inte i närheten av seriens höjdpunkter! Många designval och system som inte riktigt passade ihop. Spelet hade tagit kraftiga influenser från den tidens MMORPG i både upplägg och stridsystem. Ett MMO för singelspelaren, vilket aldrig klickade för mig. Nu 11 år och 5+ Final Fantasy spel senare, har Square Enix gjort en remaster av spelet och släppt det med undertiteln The Zodiac Age. Tack vare smarta designval, ett helt nytt jobbsystem och annat smått och gott har Final Fantasy XII: The Zodiac Age till ett otroligt bra Final Fantasy spel! Det känns som ett fint gammalt vin som fått stå och mogna.

Direkt när jag startade upp spelet kom värmen och nostalgin tillbaka. De ljuva tonerna av ett nyinspelat soundtrack ger mer liv och atmosfär till världen Ivalice. Att springa genom Rabanastres bakgator, leta hemligheter eller jaga specialmonster är en ren fröjd för för sinnena. Det är väldigt få avbrott i spelet, vilket gör att det är lätt att sjunka djupt ner i världen och dess intriger. Fiender rör sig runt på världen och du kan själv välja vilka du ska gå i strid med och vilka du ska undvika. Väl i strid är det inga laddningstider, inga scenbyten utan du slåss där och då.

En del av det spännande karktärsgalleriet

Stridssystemet

Stridssystemet är otroligt spännande. Antingen kan man i klassisk FF-manér styra och dela ut kommandon till alla karaktärer själv. Eller så låter man autopiloten, eller gambits som det heter i spelet, ta över. Kan verka tråkigt att låta spelet “spela sig själv,” men tack vare ett riktigt djupt system så är det riktigt kul att hitta rätt kombination av gambits. Även att se ens team attackera, försvara och hjälpa varandra som en väloljad maskin. I början blir det enklare kommandon som “Slå på närmaste fiende” för att senare skapa avancerade flödesscheman. Då kan man kombinerar magier och tekniker för att nöta ner de svåraste fienderna.

Vänster bild. Protip, om du ser ett stort läskigt monster som ser ut att kunna döda dig på en sekund, håll dig borta!
Höger bild. Spelets miljöer dryper av atmosfär

Nyheter

Ett av problemen med 2006 års spel var de stora vidöppna områden man var tvungen att korsa. De är fortfarande storslagna och vida. Orkar man inte springa genom samma öken för sjunde gången så kan man genom ett enkelt knapptryck snabbspola i antingen 2x eller 4x gånger hastigheten. Perfekt om du ska ta dig över halva kartan eller ska grinda för att gå upp ett par extra levlar.

En annan av nyheterna i FF:TZA man bör nämna är det nya jobbsystemet. I originalspelet blev det lätt att alla karaktärer blev exakt likadana, alla hade samma förmågor, samma magier etc. Men i denna remaster har det gjorts om från grunden. Alla karaktärer kan tilldelas ett jobb, men när det är valt då har de den rollen resten av spelet. Riddaren får mer offensiva förmågor och kan ta ett par smällar medan vit-magikern får en mer understödjande grupp av förmågor och magier. Detta påverkar sedan hur du ska lägga upp karaktärens gambits.

Storyn

Hela den här texten har i stort handlat om gameplay och design, men hur är storyn i FF:TZA? Det är tyvärr en av spelets svagare delar. Mängder av politiska intriger, dräpta kungar och imperier som bör störtas, något som för tankarna till Star Wars. Dock så finns det missad potential här! Huvudkaraktären Vaan är otroligt tråkig och känns inklämd i ett fantastiskt karaktärsgalleri. Imperiets Judges, som även figurerar på omslaget känns som en given övermäktig elaking a la Darth Vader. Men han förlorar lite av sin charm ju längre spelet går. Trots dessa små skavanker måste jag erkänna att jag inte haft så här kul med ett numrerat Final Fantasy spel på länge! Att springa runt öknar som grönskande skogar, möta alla intressanta karaktärer, jaga arga tomater och allmänt njuta av atmosfären. Jag kommer stanna kvar i Ivalice i många timmar till.

Tillbaka till recensionerna

Lasse Partanen
PSN: Dragontail00