Detroit: Become Human

Detroit: Become Human

En av de mäktigaste trailers jag såg på E3 2016 var den för Detroit: Become Human. Jag var hänförd av grafiken, av den neo-futuristiska stilen, av alla valmöjligheter man verkade ha. Och så kom väntan; Två långa år och sedan släpptes demot den 25 april. Allting var bättre, snyggare och lite mer slipat. Fick vänta några veckor till det fulltaliga spelet släpptes.

Detroit: Become Human utspelas 20 år in i framtiden. Androider har blivit en normal del av vardagen. De hjälper till hemma, de tömmer sopor på stadens gator och de finns inom poliskåren. Men som med allt som är främmande och nytt så finns det grupperingar bland människorna som tycker att utvecklingen har gått för fort. “Androiderna tar våra jobb” skanderas det på gatorna. Det är i denna verkligheten som spelet tar sin början.

Gameplay

Du har kontrollen över tre olika androider. Connor, Kara och Marcus.

Connor är polis. Han är den nyaste och mest avancerade i sitt slag och tillsammans med sin mänskliga motsats, Hank har ni blivit tillsatta att utreda varför vissa androider avviker från sina program.

Kara är en hushållsandroid. Hon är inköpt för att hjälpa en ensamstående pappa att ta hand om hemmet, så som att städa och laga mat, samtidigt som hon har i uppgift att ta hand om pappans dotter, Alice.

Marcus är hemassistent åt Carl, en äldre, berömd konstnär, som sitter i rullstol. Marcus sköter om allt och hjälper Carl med det mesta, förutom att måla. Carl i sin tur försöker få Marcus att tänka själv och säger “Jag kommer inte alltid att finnas här för dig. DU måste bestämma dig för vem du vill vara när jag är borta.”

Under spelets gång, (jag tänker inte avslöja något alls om storyn), styr du en av dessa tre hela tiden. Det är uppdelat i olika avsnitt och det är väldigt lätt att hålla reda på de olika historierna. Alla beslut du gör får konsekvenser och det är oavsett om det är bra eller dåligt. Om en karaktär dör så får du helt enkelt fortsätta med de två kvarvarande.

Som i David Cages tidigare spel, Farenheit och Heavy Rain, så bygger spelmekaniken på quick time events. Det vill säga att du får en viss tid på dig att svara på frågor, ställa egna frågor och reagera på händelser. Det gör att spelet får ett helt annat tempo stundtals. Häftiga strider och snabba jakter blandas med långsamma perioder av utforskande och begrundande.

Moral

Det är inte alls svårt att dra paralleller på det som händer i Detroit: Become Human och hur det ser ut i världen idag. Rädslan för vad som är nytt och annorlunda. Precis som i dagens samhälle så används rädsla som bränsle för våld och hat. Demonstrationer, misshandel, slagord. Det är vardag för androider i Detroit och det är inte olagligt heller.

Du bestämmer själv hur ödet formar sig. Inte bara för de tre i huvudrollen, utan för alla androider i hela USA. Ingen press, liksom.

Sammanfattning

Det finns bra saker och det finns mindre bra saker med Detroit: Become Human. Styrningen i spelet kan vara lite svajig. Det kan vara svårt att hitta det där stället för den där ledtråden ibland. Och det är väl det. Det kan vara det enda negativa jag har att säga om Detroit: Become Human.

Grafiken är sanslöst vacker. Ibland tar det andan ur mig när jag ser vissa foton. Varje spelbar karaktär har också fått en färg som genomsyrar deras spelsekvens. Musiken är fantastiskt bra gjord. Intensiteten och fingertoppskänslan i de olika partierna är något som förhöjer spelupplevelsen, istället för att ta över.

Skådespelarna gör ett övertygande jobb och det finns flera ansikten man känner igen från filmer och tv-serier, bland annat från Grey’s Anatomy. De jobbar utifrån ett väl genomarbetat manus där du ställs inför många svåra val som verkligen känns stundtals. Du lär känna dina karaktärer och kämpar för samma saker som de kämpar för.

Slutligen

Jag har hävdat väldigt länge att The last of us är det bästa spelet jag någonsin har spelat. Nu är jag inte lika säker. Detroit: Become Human kryper på något sätt in under huden på mig. Etsar sig fast i mina tankar. Jag vet inte om det är för att det inte ligger så långt ifrån hur jag tror att morgondagens samhälle kommer att se ut kanske. Men det berör mig. Det får mig att vilja veta mer. Jag vill också ha en android hemma.

Detroit: Become Human är ett spel som alla borde spela. Om inte för de fantastiska vyerna, så för den oändliga interaktiva upplevelsen. Eller för att få göra val i en historia som verkligen formar sig efter vad du väljer. Och sen, när du har spelat igenom det och du sitter i soffan med handkontrollen i knät, medan du funderar på vad som nyss hänt och hur det har gjort dig till en bättre människa. Det är då du väljer new game och gör om allting igen. Med nya val. Med nya konsekvenser.

Kort fakta

Utvecklare: Quantic Dream
Utgivare: Sony Interactive Entertainment
Antal spelare: 1
Genre: Äventyr

Fem positiva saker

Grafiken
Musiken
Manuset
Skådespelarna
Spelet

En negativa sak

Styrningen.. Ibland

Peter Lindqvist, Halmstad Playstation

Peter Lindqvist

Recensent, Halmstad Playstation